Mitt måleri

Den senaste tiden, när det mesta stannade upp i min vardag, av känd anledning, kom nygamla tankar upp och tog plats och nu hade jag god tid att ta dem på allvar. Stresskostymen låg ju i tvättkorgen och lät mig vara. Jag frågade mig själv om och om igen tills jag hamnade på ett rätt kul ställe (som gav mig spännande info): Vad gjorde jag frivilligt, innan jag började tänka på vad som var nyttigt, rimligt eller lönsamt? Vad gjorde jag som barn som ingen behövde be mig om? Mina

Kolteckning från 2012 Jag har hållit flera krokikurser genom åren och jag tar ofta upp vikten av att teckna kroki (och studera modell) under mina kurser i porträttmåleri. Här kan du läsa lite om hur jag tänker kring att måla porträtt i ett tidigare inlägg. Varför är det av vikt, att teckna nakna kroppar om vi nu talar om porträttmåleri? Jo, ett ansikte sitter ju faktiskt fast på en kropp och den är uppbyggd av ett gäng muskelgrupper, senor och ben vilka vissa syns här och dä

Nu är jag i en period där jag inte lyckas få till de porträtt jag arbetar med. Ett har jag gett upp, ett annat har jag pausat och det ni ser på bilderna här gav jag upp för ca 2 år sedan och tänkte plocka fram i dag. Jag vet inte vad det beror på det att mitt seende ibland blir slappt och att jag knappt minns hur en målar ett porträtt. Letar fram bilder i min mobil och ser på väggen hemma ett flertal porträtt jag målat de senaste 10 åren och imponeras av mig själv. Wow. Hur

Mellan lusten att skapa något nytt och insikten om hur mycket arbete allting faktiskt innebär. Jag har brutit benet och tvingats ställa in bland annat sensommarkurserna. Men värst var nog att se den båtsäsong jag föreställt mig – med mig och barnbarnen ombord – segla bort utan oss. Jag hade så många mysiga planer. Buhuu, buhuu … Det var inte helt lätt att få grepp om rodret igen och styra mot en trygg hamn. Ursäkta båtterminologin. De första dagarna satt jag mest i chock. Vad

Folk kan fan brytas ner av mindre”, sa Sara-Vide i dag...

Det kan låta motsägelsefullt, men för mig är det helt avgörande. Så här förhåller jag mig till mitt eget måleri – från början till slut. När vi tror att vi vet hur något ser ut – ett öga, en kind, en skog – då slutar vi egentligen att se.

– Är det jobbigt att skiljas från en målning? frågar folk ofta. Väldigt sällan, svarar jag. Jag är visserligen en melankolisk typ, men inte särskilt sentimental. Samtidigt finns det gånger då jag sätter ett kanske lite för högt pris på en målning – just för att den gärna får stanna kvar hos mig. Tills jag är redo att skiljas från den. Då sänker jag priset. Häromdagen såldes målningen “Innan åskan” plötsligt. Jag fick oväntat en förfrågan om den var till salu. Jag sa ja och ga

Nu tar jag med Dig in i ateljén och klickar upp några av mina kulörer. Och så delger jag lyssningstips med mera...

Jag berättar här hur oljemålningen Demeter kom till. Den såldes direkt från ateljén, precis efter att jag signerat den, men visas nu på Galleri Passagen i Årjäng. Jag frös och förbannade kylan som smög sig på. Gick ofta och tänkte på hur enkelt livet är när det är varmt ute. Den här hösten gick jag mest och gruvade mig inför vintern som skulle komma. Min kropp hade utvecklat ett tydligt motstånd mot kyla som den aldrig tidigare haft. Jag blev grinig och liksom kutryggig i hel

Jag har målat två oljemålningar med den titeln: Gömstället . De kom till under en period för några år sedan då jag var orolig på ett sätt som var nytt för mig. Min mamma fick en sjukdomsdiagnos som förändrade mycket. Mest för henne, men även för oss som står henne nära. Det var som att vi alla klev in i en ny fas, utan att vara förberedda. Vilket alla sjukdomar för med sig – en oförberedd verklighet. Att i förväg försöka förstå vad det innebär att ens mamma blir allvarligt sj