Inspiration
När jag får frågan vad jag blir inspirerad av är mitt svar ungefär:
Av allt möjligt.
Men om jag tänker efter tror jag att det framför allt är allvar.
När någon skapar utifrån ett allvar och dessutom matchar det med ett gediget hantverk. Någon som verkligen har tittat, tänkt, arbetat och gått hela vägen med någonting, oavsett konstnärlig genren.
Jag läser just nu P.O. Enquists Ett annat liv. (Hans Nedstörtad ängel är förresten en stor favorit sedan länge.) Den har legat bredvid sängen länge och häromdagen började jag äntligen läsa den. Några dagar senare satte jag, efter ett långt uppehåll, på ett avsnitt av Alex & Sigges podd.
Och vad pratar de om?
P.O. Enquist och Ett annat liv.
Synkronicitet. Eller inte. Men kul ”slump” ändå.
Eftersom det ibland passar bättre att lyssna än att läsa började jag växla mellan boken och ljudboken. Och P.O. Enquist läser den själv, och det är ju väldigt fint.
När jag lyssnar på honom sjunker pulsen. Metaforiskt åtminstone. Jag blir allvarlig men glad. Jag älskar hans stillsamma humor, hans skarpa blick och det där jordnära som samtidigt rymmer något vardagsmystiskt.
Jag kommer att tänka på en formulering jag sett tillskrivas konstnären Ragnar Kjartansson: ”Melankoli är glädjen över att vara ledsen.” . En helt underbar beskrivning av en känsla som jag känner till väl.
Jag började leta efter gamla intervjuer med P.O. på nätet. Lyssnade vidare och gick sedan ut i ateljén.
Och märkte att jag blivit inspirerad.
Inte så att jag ville måla något ur Enquists värld. Jag blev bara sugen på att måla.
Och då kom jag att tänka på Venedigbiennalen 2022, som bar titeln The Milk of Dreams.
Det var första gången jag var där och jag blev fullständigt golvad av samtidskonsten. Paviljong efter paviljong, sal efter sal, rum efter rum. Film, textil, enorma skulpturer, keramik, koncept, ljud, ljus. Oavsett material och/eller koncept blev jag hänförd. Jag gick omkring med tappad haka och befann mig som i ett glädjerus.
Inte för att jag ville göra det de gjorde. Jag blev bara jävligt imponerad.
Det var så oerhört genomarbetat. Så mycket allvar. Så mycket arbete, kunskap och övertygelse bakom det jag såg.
Jag fick sådan respekt.
Och jag blev som ett barn som blir imponerat av ett yrke. Liksom: Wow, brandman! Åh, jag vill bli flygkapten! Eller akrobat och tävla i OS. Eller uppträda på cirkus (som jag ville när jag var barn).
Och där, mitt i alltihop, kände jag för första gången i mitt liv:
-Åh, nu vet jag...jag vill bli konstnär när jag blir stor!
Biennalen 2024, Foreigners Everywhere, träffade mig inte alls på samma sätt. Jag funderade först på om det bara berodde på att jag nu var förberedd. Men nej. Som helhet tyckte jag helt enkelt inte att den var lika vass.
I år åker vi igen. Temat är nu In Minor Keys, vilket bådar gott för en människa som tydligen har en viss dragning åt mollackorden i livet.
Jag är nog en ganska allvarlig människa. Och ju äldre jag blir desto mer märker jag att jag faktiskt trivs med det. Det glättiga fungerar sämre. Ge mig ett rum i moll och jag tycks öppna ögonen lite mer, lägga ner försvaret och ta in mer av det som finns där.
Kanske lite banalt beskrivet, men det närmaste jag kan komma just nu.
Mitt svar nästa gång någon frågar vad som inspirerar mig är nog:
Människor som tar det de gör på allvar. Oavsett område.
Inte högtidligt. Inte pretentiöst. Enquist är ju dessutom förbannat rolig.
Men på allvar.
Och det smittar.
Ibland är det tydligen det jag inspireras av och går in i ateljén och börjar arbeta.
Med min bildvärld.
Kommentarer