VAD skall jag strunta i?
- Marie Levin
- 17 aug.
- 3 min läsning
Jag har hållit flera krokikurser genom åren och jag tar ofta upp vikten av att teckna kroki (och studera modell) under mina kurser i porträttmåleri.
Här kan du läsa lite om hur jag tänker kring att måla porträtt i ett tidigare inlägg.
Varför är det av vikt, att teckna nakna kroppar om vi nu talar om porträttmåleri?
Jo, ett ansikte sitter ju faktiskt fast på en kropp och den är uppbyggd av ett gäng muskelgrupper, senor och ben vilka vissa syns här och där.
Och det är inte bara ansiktet som skapar porträttlikhet.
En subtil vridning av huvudet, en vag lutning eller sättet en människa bär sin kropp på kan berätta minst lika mycket om personens karaktär som ögonen eller munnen.
Vi är ofta väldigt upptagna av ansiktet när vi tänker porträtt.
Blicken, näsan, läpparnas nyanserade form, ja vi provar att finna fram till uttrycket hos den vi målar av så gott vi kan. Naturligtvis.
Men den del av kroppen som ansiktet sitter fast på, halsen, skuldrorna och den övre delen av bröstkorgen, berättar en massa som vi inte bör nonchalera..
Ett huvud som sjunker några centimeter framåt förändrar hela uttrycket.
En hals som sträcks, ena axeln som dras upp, ett bröstben som sjunker in knappt märkbart eller en överkropp som vrider sig en aning bort från betraktaren, gör att vi läser in fler saker i porträttet.
Trötthet. Stolthet. Försvar. Nyfikenhet. Osäkerhet. Trots. Lugn.
Inte så tydligt att vi vet precis vad personen tänker men kroppen ger mig information som påverkar hur jag uppfattar henne.
Och ibland behövs nästan ingenting.
Några centimeter kan förändra hela berättelsen.
Det är därför jag tycker att halsen, nacken, nyckelbenen och skuldrorna är så viktiga i ett porträtt. De är inte bara det som råkar finnas under huvudet. De är en del av personens uttryck.
Och då är det rätt bra att ha någorlunda ordning på deltamuskeln, halssenorna, nyckelbenens perspektiv och lite annat som du tränas i att uppfatta när du tecknar kroki, alltså efter nakenmodell.
Men kroki handlar för mig inte bara om anatomi.
Kanske ännu mer om att hinna se innan jag börjar tänka för mycket.
När modellen står i två minuter finns ingen tid att rita ett snyggt knä.
Jag måste bestämma mig.
Var ligger tyngdpunkten? Åt vilket håll går rörelsen? Vilken linje genom kroppen är viktigast? Hur förhåller sig huvudet till bröstkorgen och bäckenet?
Och: Vad kan jag strunta fullständigt i?
Se helheten.
Det är en ganska bra träning för måleriet. Oavsett motiv.
För vi har en fantastisk förmåga att börja teckna det vi vet finns där i stället för det vi faktiskt ser.
Se helheten först. Du måste hinna se att den ena axeln kanske nästan försvinner. Att halsen plötsligt ser alldeles för kort ut. Att en arm som du vet är lång, från just din synvinkel bara är en liten form och ofta en konstig oformlig form. Men kanske viktig.
Och då gäller det att lita på det man ser.
Att snabbt tro på det.
Inte på det man vet finns där.
Jag märker att jag återkommer till detta hela tiden. Så ofta att boken jag skriver just nu har fått arbetsnamnet ATT SE.
Jag har lagt med några av mina snabba studier från 80-talet och någon kolteckning från omkring 2012.
Kommentarer