Min Demeter

Jag berättar här hur oljemålningen Demeter kom till. Den såldes direkt från ateljén, precis efter att jag signerat den, men visas nu på Galleri Passagen i Årjäng.

Jag frös och förbannade kylan som smög sig på. Gick ofta och tänkte på hur enkelt livet är när det är varmt ute. Den här hösten gick jag mest och gruvade mig inför vintern som skulle komma. Min kropp hade utvecklat ett tydligt motstånd mot kyla som den aldrig tidigare haft. Jag blev grinig och liksom kutryggig i hela mitt uttryck.

Ateljén var alltid utkyld när jag kom ner på morgonen, eftersom den inte var särskilt välisolerad. Först efter en bra stunds eldande i kaminen kunde jag ta av mig mössan. Jag påminde mig om alla de konstnärer före mig som suttit i kalla, mörka ateljéer och arbetat

-så sluta gnäll. Kunde de, så kunde jag.

Så jag målade i mössa, vantar, tjocka tröjor och dubbla underställ – och kände mig ändå privilegierad. Mitt hem låg hundra steg bort och var stort och varmt.

För att få upp värmen dansade jag ofta till hög musik. Kroppen mjuknade, men framför allt blev den varm. Ibland satte jag istället på en ljudbok. Nu lyssnade jag på Mythos av Stephen Fry – en mycket underhållande tolkning av de grekiska myterna. Den var lättlyssnad, intressant, och jag trivdes i gudarnas sällskap.

När myten om Demeter och Persefone lästes upp för mig – bra läst av Thomas Bolme – körde jag den på repeat, för den berörde mig och handlade om myten bakom årstiderna.

Kortfattat: Demeters dotter Persefone blir bortrövad av Hades och förs ner till underjorden. Demeter, som är jordens och skördens gudinna, blir förkrossad av sorg och låter inget längre växa. Jorden blir kall och karg – vintern kommer.

Till slut bestäms att Persefone får återvända till sin mor en del av året. När hon är tillbaka blomstrar jorden – våren och sommaren. Men eftersom hon ätit av underjordens frukt måste hon återvända varje år. När hon lämnar sin mor sörjer Demeter på nytt, och hösten och vintern tar vid.

Den berättelsen gav mig en slags lindring. Mitt fokus försköts. Från att ständigt känna kylan mot och i kroppen och befinna mig i ett motstånd som gjorde mig stel och olustig, började jag istället tänka på mina egna döttrar vilket gjorde mig - kanske inte varm men i alla fall mindre stel. De är vuxna nu, har sina liv, och jag har mitt men jag mindes den där separationen – när barnen flyttade hemifrån – och kände igen mig i Demeter. Hennes saknad, längtan.

Det blev på något sätt enklare att gå in i en stillsam melankoli och, ja jag får lust att kalla det, en vacker längtan - än att vara grinig och missnöjd med vädret, vilket alltid är idiotiskt. Min kropp antog en något mjukare form.

Plötsligt kom jag att tänka på en gipsskulptur jag sett på Gipsoteca i Galleria dell’Accademia i Florens. En kvinna, lätt framåtböjd, med ett ansikte som uttryckte sorg – men utan sentimentalitet (tyckte jag). En beställd skulptur (gipsmodellen är en förlaga till ett gravmonument i marmor) av en änka som skulle placeras på hennes mans grav.

Jag tyckte om hennes uttryck och jag mindes att jag hade fotograferat henne.

Jag tog nu upp mobilen och började bläddra bland mina 15 000 bilder.

Där.

Men… det är ju min Demeter!

En förlaga i gips i Gipsoteca, Galleria dell’Accademia i Florens. Foto: Marie Levin

Jag började skissa upp henne på en rätt så stor duk, och sedan måla min egen tolkning av den sörjande modern. Det blev oljemålningen “Demeter – som sörjer sin dotter Persefone” Mått: 130 x 70 cm.

Demeter. Olja på duk. I privat ägo

Under måleriprocessen släppte både grinigheten och den mesta stelheten i kroppen. Fokus hamnade istället på: hur återger jag det uttryck jag ser inom mig? Vilka färger ska jag använda?

Vintern, som fortfarande stod där utanför och väntade på sin tur, blev något jag kunde acceptera – och jag hoppades på gott skidföre och vackra, stjärnklara kvällar.

För det var ungefär det jag tyckte om med vintern: att ta en sväng på sjön med längdskidorna, och att under den hundra steg långa promenaden från ateljén in till mitt varma hem stanna upp, titta upp mot himlen och påminnas om att universum faktiskt finns. Kort om Galleria dell’Accademia i Florens; Det är ett av stadens mest kända konstmuseer, främst berömt för att hysa skulpturen David, av Michelangelo.

Museet rymmer även en stor samling renässansmåleri och en unik gipsmodellsamling (Gipsoteca), där man kan följa skulptörers arbetsprocess – från skiss till färdigt verk.

Gipsoteca, Galleria dell’Accademia i Florens. Foto: Marie Levin