Yeah right

Nu är jag i en period där jag inte lyckas få till de porträtt jag arbetar med. Ett har jag gett upp, ett annat har jag pausat och det ni ser på bilderna här gav jag upp för ca 2 år sedan och tänkte plocka fram i dag.

Jag vet inte vad det beror på det att mitt seende ibland blir slappt och att jag knappt minns hur en målar ett porträtt.

Letar fram bilder i min mobil och ser på väggen hemma ett flertal porträtt jag målat de senaste 10 åren och imponeras av mig själv.

Wow. Hur gjorde jag?

Eftersom jag känner igen perioderna och minns att de kan föra med sig ett slags fräscht uppvaknande, alltså att jag liksom får tillgång till en ny ingång i mitt måleri och i mitt seende, blir jag inte längre lika förskräckt utan provar se fram mot detta "uppvaknande".

Fast när jag gör det, ser fram emot att det släpper, stoppar processen upp och jag blir otålig och målar sämre än någonsin.

Så lösningen är som vanligt att vägleda sig själv in i acceptans.

Se tiden an. Ha tillit.

Att exempelvis förbereda massa underlag, städa ateljén, skriva mer än att måla, rensa sina penslar, bokföra och åtminstone låtsas inför dig själv att du är helt ok med det som är. Nu.

Du är i nuet...Jag, är i nuet.

yeah right

Ett äldre och större porträtt i olja som jag skall fortsätta med nu