Var befinner jag mig just nu?

Mellan lusten att skapa något nytt och insikten om hur mycket arbete allting faktiskt innebär.

Jag har brutit benet och tvingats ställa in bland annat sensommarkurserna. Men värst var nog att se den båtsäsong jag föreställt mig – med mig och barnbarnen ombord – segla bort utan oss. Jag hade så många mysiga planer. Buhuu, buhuu …

Det var inte helt lätt att få grepp om rodret igen och styra mot en trygg hamn.

Ursäkta båtterminologin.

De första dagarna satt jag mest i chock.

Vad fan var det som hände? Varför sitter jag här när sommaren är i sitt esse?

Men reservkraften visade sig fortfarande ha två friska ben och viskade rätt livgivande saker i mitt öra:

– Skriv boken nu rå! – Rensa datorn nu rå! – Vila nu rå!

Så när den värsta värken avtog började jag rensa datorn. Sakta men säkert gick jag mot någon sorts tydligare, övergripande struktur.

Jag fann gamla texter som fick mig att stanna upp, slängde onödiga fotografier, skapade mappar som jag nästan lyckades hitta tillbaka till och renskrev oändligt många kurskompendier. Men framförallt sitter jag med boken, den jag la ut lite text från, i förrförra inlägget. Det är väldigt mycket jobb men har väl betat av ca 2 kapitel i skrivande stund.

För att pausa går jag och målar med äggtempera på små pannåer. Det skänker mig lugn och ro. Nästan som att sitta med en målarbok med givna ytor. Även om det är jag själv som har ritat upp dem lyder jag.

Del av mindre målning i äggtempera.

Jag märkte det på ett av mina barnbarn som var på besök häromdagen. Visade henne hur man gör emulsionen: skiljer äggulan från vitan och sedan vispar i öl. Med palettkniv blandade vi pigment, lite vatten och emulsion till färg.

Penslarna är både fina och dyra, så det var viktigt att visa henne hur man använder dem. Hur man låter de fina penselhåren hålla färgen och skapa både tunna och breda linjer. Att inte vispa runt med dem som hon – och jag – brukar göra.

Hennes röst sänktes. Vårt samtal blev mjukare och koncentrationen hög.

Vi njöt av hur SMALA linjer vi kunde dra.

– Kolla vilken tunn linje!

Sedan undrade hon varför jag hade målat en bild av en man som blir halshuggen.

Just det.  Den lilla målningen som jag gjorde häromdagen, låg ju alldeles bredvid oss och såklart undrade hon.

Jag hade inte tänkt på att motivet kunde väcka frågor. Det var en parafras av Artemisia Gentileschis målning av Judit halshugger Holofernes, en berättelse ur Gamla testamentets apokryfer.

Judit tar sig in i fiendens läger, charmar den assyriske generalen Holofernes och hugger huvudet av honom när han har druckit sig berusad och somnat.

Hon räddar sin stad.

Eftersom mitt barnbarns mamma dessutom heter Judith var detta inte nödvändigtvis den mest lugnande förklaringen.

Jag mumlade något om att det är ett välkänt motiv som förr ofta förekom i kyrkor.

– Det är inte så otäckt som det ser ut.

Lindrade jag verkligen någonting genom att trycka in halshuggningen i en kyrka?

Och vad menade jag med att den inte var så otäck som den såg ut? Den var väl exakt så otäck som den såg ut.

Nåväl. Vi fortsatte att dra mycket smala linjer.

Och när jag inte rensar datorn eller målar tänker jag på båtar.

Efter att ha bott på landet och haft djur under stora delar av mitt liv – och dessutom vuxit upp så – blev båtlivet en helt ny upptäckt.

Att vistas på vattnet. Hänga i hamnen under vårarna. Vara utomhus mycket och ha sjöutsikt åt alla håll. Och det att lära sig något helt nytt, väckte hjärnan till liv. I dag bestämde jag mig för att sälja båten som jag i våras döpte till Artemisia. Världens finaste kompis.

Artemisia, min fina Comfort 26. Fräsch som en nyponros! Annons kommer ut strax.

Inte för att jag inte tycker om henne, utan för att jag nu vet lite mer om vad jag behöver.

Eftersom jag bröt benet precis när båtsäsongen skulle sätta i gång är det ingen idé att låtsas att jag kommer att segla särskilt mycket mer i år. När skenan tas av måste jag först rehabilitera benet.

Därför kan jag lika gärna sälja henne nu. Ingen idé att dra ut på plågan.

Mitt ena barnbarn och sambo när vi drar ut i stiltje för motorn, för att bada, med min kära båt.

Sedan får jag drömma om en Comfort 30 där fler får plats och där jag kan laga mat med ståhöjd och ha en toalett. En båt där jag kan stanna längre och njuta ännu mer av mitt alldeles nyfödda båtliv. Åka rakt ut i tystnaden och ankra i en vik.

Att bo i lägenhet är ju egentligen inte helt min grej. Men helt ärligt: fasen vad skönt det är. Men gissar att åldern är med och spelar in här. Det passar oss kanske bra nu.

Hursomhelst är jag tacksam för att vi har en stor terrass där vi ser sjön och dessutom kan odla lite på. Annars vette fan.

Här lär jag mig hissa storseglet och fattar grejen med hur hantera både det och genuan. Sambon sände bild på mig från terassen.

Fast i år vissnar både tomater och blommorna när Clas inte är hemma och vattnar. Att bryta benet mitt i sommaren är fasen ingen lek.

Det är ungefär där jag befinner mig.