All roads eventually lead back to the interests you had as a child

Den senaste tiden, när det mesta stannade upp i min vardag, av känd anledning, kom nygamla tankar upp och tog plats och nu hade jag god tid att ta dem på allvar. Stresskostymen låg ju i tvättkorgen och lät mig vara.

Jag frågade mig själv om och om igen tills jag hamnade på ett rätt kul ställe (som gav mig spännande info):

Vad gjorde jag frivilligt, innan jag började tänka på vad som var nyttigt, rimligt eller lönsamt?

Vad gjorde jag som barn som ingen behövde be mig om? Mina svar blev:

Skriva dagbok. Uppträda på kökssoffan (ville bli akrobat som Olga Korbut). Göra fint, städa lekstugan och fixa snygg inredning, göra i ordning stallet trots att jag ännu inte hade någon häst. Såg hela tiden potential i naturen och trädgården: här kunde jag sopa, låta den stora stenen vara bord och kanske bo? Gjorde (häst-)tidningar och skrev massor av brev till brevvänner över hela Sverige. Red gärna på någons häst och åkte längdskidor.

Målade faktiskt inte särskilt mycket, men tecknade situationer ur mitt liv som jag behövde bearbeta. Vårt föl dog, en läkare var onödigt hårdhänt, jag såg en film om indianer som jag tyckte synd om etc. Sådant bearbetade jag genom bild minns jag.

Hade tydligen rätt mycket energi.

Skriva, uppträda, skapa rum, se möjligheter, kommunicera och röra på kroppen.

Det är en rätt tydlig liten karta över ett barn. Som fortfarande verkar vara i tjänst. Det intressanta är att jag faktiskt inte målade särskilt mycket som barn. Jag använde snarare bilden för att förstå och bearbeta sådant jag varit med om. Det är en helt annan tråd än att ”alltid ha velat bli konstnär”. Och kanske en mer sann sådan.

För det är fortfarande det jag gör. Jag använder bilden för att förstå och bearbeta det som berör mig.

Vårt hem brann upp när jag var 11 så jag har inte många foton från mig som barn, men här är jag och min bästis Gittan