Phthalo blå och Asphaltum? Vänner eller ovänner?

Nu tar jag med Dig in i ateljén och klickar upp några av mina kulörer: Jag blandade den vassa blå oljefärgen – Rembrandts Phthalo Blue (green shade) – med Asphaltum från samma fabrikat. Wow.

Sedan tog jag en ny klick Asphaltum och blandade den med lite av den pigmentstarka damen Chinese Vermilion Red från Sennelier. Wow igen.

Både Asphaltum och Phthalo blå är transparenta kulörer, även om den ena skriker högt och gällt så fort man nuddar vid den (Phthalo blå) och den andra gör mig alltid lite misstänksam:– Är du verkligen värd att blanda med?

Du får vackra gröna kulörer av blandingen Asphaltum och Phthalo blå

De funkar aldrig ensamma. Den blå är för vass. Den bruna (Asphaltum) – en brun, som har lite för mycket gult i sig. De är däremot oslagbara i blandningar, och jag kan inte leva utan dem. Skoja. Klart jag kan.

Jag överger dem i perioder när jag går över till äggoljetempera.

Åh, längtar. Inte bort från men till.

Neapelgult och järnoxidsvart, båda från Beckers, fick mötas idag. En klick av den svarta och bara en aning neapelgult. Ett annat slags wow. Lugnare. Som om en djup skog öppnade sig. Den blandningen bär sig dock inte så länge på egen hand, märkte jag, men tillsammans med andra gröna toner blir den viktig. Väldigt viktig. Hur viktig vet jag först när jag placerar dem, bredvid varandra.

Alizarin Crimson och Brilliant Yellow från Old Holland ger en helt annan reaktion. En nästan oresonlig kulör. Den vill jag arbeta ornamentalt med. Göra snirkliga former. Låta dem bli till vartefter. Måla vackert.

Att inte ha en plan är skönt.

Under mina kurser delar jag med mig av mina erfarenheter av olika kulörer, fabrikat och visar konkret hur du kan kombinera och blanda färger. Superkul, om du frågar mig.

Michael Harding’s Warm White – en kär vän. Det hörs ju på namnet.

Den upptäckte jag för sex–sju år sedan och klickas sedan dess alltid upp på paletten.

Efter måleriprocessen minns jag sällan var den hamnade, men den är där någonstans– som en snäll kompis. Varm och givmild. Den ger ett varmt ljus.

Jag vill gärna ha sällskap i ateljén. Någon att lyssna på. Musik, eller ett samtal och brukar därför ladda ner några program i förväg. Men det är först i måleriet jag vet vad som passar just den stunden, den dagen. För det skiftar.

Vad jag lyssnar på?

Poddar och annat: Sonias konstkritik  Via Sonia besöker jag utställningar, både nationellt och internationellt. Katarina Hahr möter  Hennes intervjuer är vackra att lyssna på – hon personifierar närvaro i mötet med en människa. Jag har hört många tidigare och återvänder ibland. Italiensk dagbok Med Kalle Möller och Kristina Kappelin. De samtalar om Italien och delar sina olika erfarenheter av landet. Värvet  Kristoffer Triumfs intervjupodd. Jag väljer de avsnitt där jag är nyfiken på gästen, till exempel Vigdis Hjorth. Inte alltid behagligt att lyssna på hans sätt att leda, men men….

P3 historia Jag som sällan hängde med på historielektionerna får en ny MYCKET roligare chans här. Och massa annat som jag tipsar om en annan gång.

Ljudböcker i urval som funkat i min ateljé: En kvinnas värde, av Katrine Kielos Jag vill riva upp himmel och jord, av Marie Lok Björk Mythos, av Stephen Fry Zorn – ett liv, en tid, av Per Svensson Elsa och Natanael Beskow – en kärlekshistoria, av Annika Persson

Med flera…

Jag lyssnar även mycket på musik men det delar jag med mig av i ett annat inlägg.

I den här boken får jag lära mig massor om deras samtid.

Tillbaka till färgerna.

Payne’s Grey och Bränd sienna. Jag blandar dem inte helt utan smetar ihop dem med varandra – liksom lätt sammanförda. Plus lite lösningsmedel. Lyfter upp den sköna geggan med en bred, sliten moddlare. Sveper över linneduken. Skapar sen struktur med en bit stel frottéhandduk. Duttar med den på ytan. Blir fint.

Foto från kurs i oljemåleri: Samma kulör olika fabrikat. Vi ser tydliga skillnader.

Jag arbetar numera enbart på linneduk. Den dag jag gick från bomullsduk till linne kunde jag aldrig gå tillbaka. Den kostar ofta 4 ggr så mycket men är värt upplevelsen när känner på duken och spänner upp den. Hur saker känns under mina fingrar är viktigt. Det är avgörande. Jag är mycket taktil.

Barnens far brukade säga: – Ta inte på allt! Men hur ska jag annars veta?

Den där “slarviga" grunden jag lagt öppnar något i mig. Blir med ens inspirerad, varje gång. Men oljefärgen kräver tålamod. Ett tunt lager, med lite lösningsmedel i, torkar relativt snabbt – ändå måste jag vänta. En dag. Kanske två. Det kallas att lägga en imprimatura. Numer gör jag på annat sätt. Samma procedur men med akrylfärg och lite vatten. Lösningsmedel är av ondo och får mig att må illa. Mina favoriter när det kommer till färgblandningar skiftar.

Vissa har följt mig sedan 80-talet. Andra tröttnade jag på redan då. I Göteborg härjade en färgpalett innehållande Preussisk blå till exempel.

Den mår jag nästan illa av i dag.

Ett kroppsligt minne. Minns bakfyllan. Det var ju festliga tider.

Tillsammans med Titanvitt och en jordfärg – gulockra, bränd sienna eller en umbra – blir Preussisk blå något annat. Nästan lite väl hemtrevlig men värd att undersökas.

Alla färger hör hemma någonstans. Tillsammans med någon. Det kallas praktisk färglära. Den fascinerar mig mer och mer och jag håller t o m föredrag i ämnet.

Framför mig har jag nu en grund. En sån jag nyss beskrev.

Den är medvetet skapad samt med en gnutta tillåten slump. Jag låtsas ofta tappa kontrollen.

Men just nu går jag vidare medvetet. Med en plan.

Som jag är beredd att överge.

Läs mer om mina kurser här