Gömstället

Jag har målat två oljemålningar med den titeln: Gömstället .

De kom till under en period för några år sedan då jag var orolig på ett sätt som var

nytt för mig.

Min mamma fick en sjukdomsdiagnos som förändrade mycket. Mest för henne, men även för oss som står henne nära. Det var som att vi alla klev in i en ny fas, utan att vara förberedda. Vilket alla sjukdomar för med sig – en oförberedd verklighet.

Att i förväg försöka förstå vad det innebär att ens mamma blir allvarligt sjuk är omöjligt. Hon har funnits där hela livet och haft en så självklar och betydelsefull roll. Och samtidigt – vi är fyra syskon, och bär var och en på vår egen upplevelse av henne. Våra egna erfarenheter, våra egna minnen. Hon är vår gemensamma mamma, och ändå fyra olika.

Konkret började jag sörja att min mamma en dag kommer att dö. Att ens föräldrar dör är ett faktum alla är införstådda med, men som sällan känns mer än som en intellektuell insikt – förrän det blir allvar. På riktigt.

Ibland satt jag och grät i ateljén. Onödigt, eftersom hon inte var dödsjuk där och då, men en polett hade ramlat ner: min mamma kommer en dag inte finnas längre. Och det var lite väl svårsmält för mig.

Jag började måla fram en plats på duken. Lekte med tanken att jag kunde skapa en magisk mötesplats för oss, mig och mamma. Med hjälp av min fantasi bestämde jag mig för att det finns en plats – som jag nu skulle utforma – där jag och mamma kan mötas när hon har gått över till andra sidan, eller vad det nu är som sker efter att vi dör.

Jag kunde känna mig lite banal där jag satt och målade framför mitt staffli och lät min fantasi leda mig. Men det fanns också en skön, underhållande barnslighet i det. Som när jag var barn och skapade rum var jag än befann mig: jag kunde sopa runt en sten och tycka det blev jättefint, kratta en fläck på gräsmattan och tänka att här passar att skapa en rabatt av låtsasblommor och delar av min gråstensamling. Jag städade lekstugan och blev ofta väldigt nöjd, smög in under granen på väg till postlådan och tänkte att där skulle jag och en kompis kanske kunna bo. Gjorde i ordning vårt stall, trots att jag inte hade någon häst.

Jag älskade att både tänka och skapa rum och att städa var en naturlig del av min lek. Att jag nu satt och målade fantasirum med naturmotiv som en verklighetsflykt kändes hemvant och naturligt och jag tog målningens uttryck på allvar.

Jag målade fram en rosa sjö vid ett berg i en skog och lade ut ett slags pärlband som löpte runt den rosaskimrande sjön och som kunde skapa magi. Där skulle vi mötas när vi kallade på varandra och jag gav målningen titeln Gömstället.

Gömstället nr 1

Den deltog i en separatutställning och köptes av Region Värmland för att hängas på Karlstads sjukhus.

Jag minns att jag hade med den i ett bildspel under ett föredrag jag höll, där jag kort berättade om bakgrunden. Jag såg då att flera fick tårar i ögonen och blev överraskad över att min väldigt personliga berättelse berörde.

Kanske blev de inspirerade och började tänka på sina egna sårbara situationer – något de ville ge en form, en röst. Jag vet inte.

Ett år gick och mammas sjukdom förvärrades, precis som diagnosen visade. Jag målade fram ytterligare en plats för oss att mötas på, eller för andra att smita iväg till: Gömstället 2. Den ingick i en serie där en kristallklar blå energi återkom – som ett slags ljusfenomen, bärande på något helande.

Häromdagen såldes den, Gömstället 2, till en privatperson och det kändes inte alls sorgligt.

För det är när jag är i leken vid mitt staffli som jag är som mest närvarande – gravallvarligt lekfull. Eller: full av allvarlig lek.

När målningen är klar är också min bearbetning klar. I min ateljé tillåter jag mig alltså att bearbeta det som är närvarande i mig. Målningarna ändrar form, färg, styrka och berättelse under processen – och jag låter det ske. Jag vet sällan var de landar, och det gör det spännande även för mig att följa .

I mitt skapande rum är det jag som bestämmer. Där skiter jag i trender, andras åsikter och idéer om vad som är säljbart – jag skiter också i rädslan för vad jag inte borde göra för att inte förlora status. För de där rösterna känner jag till. Jag har hört dem. Loud and clear.

Min enkla förklaring till att jag förhåller mig mer avslappnat till mitt måleri nu än tidigare är nog åldern. Jag har ju inte så mycket att förlora längre. Och det vore dumt att inte göra det jag vill, när insikten om att jag inte är odödlig inte längre är abstrakt.

En dag dör jag. Förr kändes det avlägset. Det gör det inte längre.

Jag har helt enkelt fått lite bråttom med att göra det som känns sant.

Gömstället nr 2