Dagboken

Stillbild från kortfilmen Anna Lüs del 3 som jag gjorde tillsammans med Ditte Reijers. Hon har inte längre problem med att orientera sig i det som hänt. Det svåra är att förstå vad som egentligen händer. Kanske är det därför hon måste skriva om sig själv som Hon. Hon kommer hem från Rom märkligt genomborrad av allting. Smutstvätt på en spegel i centrala Rom Inte förändrad på det sätt människor hoppas bli av resor. Mer genomlyst. Som om något i henne slutat hålla ihop verkligh

Drabbades jag av Stendahl syndromet?

Mitt i vardagen 1999 (cirka) För ca 30 år sedan skrev jag en berättelse – en självupplevd historia – som jag hela tiden såg framför mig som en film. Jag hade också kontakt med människor i filmbranschen då, och fick höra att berättelsen borde berättas, göras om till ett manus. Men livet kom emellan, och texten blev liggande. Eller snarare handlade det nog om att jag hade bearbetat min upplevelse via texten och när den var nedtecknad försvann energin att gå vidare, trots positi

Jag skall alltså tro på det ena men inte det andra. Det var det jag visste. Sedan barnsben har jag vetat just det. Att jag skall tro på det ena men inte det andra. Men vem hade kunnat ana att det var den stora fågeln som nyss flög genom rummet som varit den mest verkliga upplevelsen. Som satte mig på plats. Och i balans. Jo, jag hade kunnat ana det. Redan då. Den stora osynliga fågeln som givit mig sina kraftfulla vingar. Till låns. När jag behövt. Ingen Gud En fågel I dag

En gång i tiden skedde ett namnbyte. Uppskattningen bytte namn till Bekräftelsen. Närheten bytte namn till Bestraffningen. Hemligheter bytte namn till Sanningar och lögner och tvärtom. Kärleken bytte namn till Förvirringen, Strategierna och Självbedrägeriet. Tankarna bytte namn till Jag borde vetat bättre. Våren bytte namn till Jag tror jag tar en cigg till. Framtiden bytte namn till Avståndet. Nuet bytte namn till Va fan alltså. Sömnen bytte namn till Drömmar. Hem bytte namn

För mig är skrivandet livsviktigt. Det behöver tas på allvar. Av mig. Och så har det varit, mer eller mindre, sedan den dag jag lärde mig skriva. Jag var omkring sju. Jag började formulera mig – inte som en ambition, utan som en nödvändighet. Jag skrev det som måste skrivas. Det låter kanske ambitiöst, men det var bara något naturligt som startade när jag fick tillgång till bokstäverna. Dagböcker blev en stående punkt på mina önskelistor. De var ofta av modellen lite vadderad

Att befinna sig i ett slags limbo är inte min starka sida. Att inte kunna ta beslut är, om jag ska vara ärlig, rätt vidrigt. Men 2023, innan vår senaste flytt, provade jag något nytt: att låta besluten växa fram istället för att pressa fram dem. Vanligtvis gör jag tvärtom. När något börjar skava i mig vill jag framåt, fatta beslut, komma vidare. Varför vänta? Jag har alltid haft svårt för rådet att “låt det komma till dig”. Det där med att universum ska ha ett finger med i sp