Dagboken

Jag skall alltså tro på det ena men inte det andra. Det var det jag visste. Sedan barnsben har jag vetat just det. Att jag skall tro på det ena men inte det andra. Men vem hade kunnat ana att det var den stora fågeln som nyss flög genom rummet som varit den mest verkliga upplevelsen.  Som satte mig på plats. Och i balans.  Jo, jag hade kunnat ana det. Redan då. Den stora osynliga fågeln som givit mig sina kraftfulla vingar.  Till låns. När jag behövt. Ingen Gud En fågel I da

En gång i tiden skedde ett namnbyte. Uppskattningen  bytte namn till Bekräftelsen . Närheten  bytte namn till Bestraffningen. Hemligheter  bytte namn till Sanningar och lögner och tvärtom. Kärleken  bytte namn till Förvirringen, Strategierna och Självbedrägeriet. Tankarna  bytte namn till Jag borde vetat bättre. Våren  bytte namn till Jag tror jag tar en cigg till. Framtiden bytte namn till Avståndet. Nuet  bytte namn till Va fan alltså. Sömnen  bytte namn till Drömmar. Hem  

För mig är skrivandet livsviktigt. Det behöver tas på allvar. Av mig. Och så har det varit, mer eller mindre, sedan den dag jag lärde mig skriva. Jag var omkring sju. Jag började formulera mig – inte som en ambition, utan som en nödvändighet. Jag skrev det som måste skrivas. Det låter kanske ambitiöst, men det var bara något naturligt som startade när jag fick tillgång till bokstäverna. Dagböcker blev en stående punkt på mina önskelistor. De var ofta av modellen lite vadderad

Att befinna sig i ett slags limbo är inte min starka sida. Att inte kunna ta beslut är, om jag ska vara ärlig, rätt vidrigt. Men 2023, innan vår senaste flytt, provade jag något nytt: att låta besluten växa fram istället för att pressa fram dem. Vanligtvis gör jag tvärtom. När något börjar skava i mig vill jag framåt, fatta beslut, komma vidare. Varför vänta? Jag har alltid haft svårt för rådet att “låt det komma till dig”. Det där med att universum ska ha ett finger med i sp