Dagboken

Den senaste tiden, när det mesta stannade upp i min vardag, av känd anledning, kom nygamla tankar upp och tog plats och nu hade jag god tid att ta dem på allvar. Stresskostymen låg ju i tvättkorgen och lät mig vara. Jag frågade mig själv om och om igen tills jag hamnade på ett rätt kul ställe (som gav mig spännande info): Vad gjorde jag frivilligt, innan jag började tänka på vad som var nyttigt, rimligt eller lönsamt? Vad gjorde jag som barn som ingen behövde be mig om? Mina

En bok som bör läsas tillsammans med en erfaren seglare (exempelvis en Janne) Kapitel 1: Lägg till snyggt. Eller ring Janne. Kapitel 2: Varför åker vi åt helt fel håll när vi ska ditåt? Kapitel 3: Den lutar. Det ska tydligen vara så. Kapitel 4: Jag förstår ingenting, men Janne ser lugn ut. Kapitel 5: Vad fan heter alla snören? Kapitel 6: Motorn är avstängd. Nu börjar tydligen själva grejen. Kapitel 7: Vi kommer ingenstans. Underbart. Kapitel 8: Att köpa en större båt innan ma

Nu är jag i en period där jag inte lyckas få till de porträtt jag arbetar med. Ett har jag gett upp, ett annat har jag pausat och det ni ser på bilderna här gav jag upp för ca 2 år sedan och tänkte plocka fram i dag. Jag vet inte vad det beror på det att mitt seende ibland blir slappt och att jag knappt minns hur en målar ett porträtt. Letar fram bilder i min mobil och ser på väggen hemma ett flertal porträtt jag målat de senaste 10 åren och imponeras av mig själv. Wow. Hur

Del av äldre oljemålning Jag läste att korallerna vid Stora barriärrevet för första gången på länge visar tecken på återhämtning. Det som fick mig att stanna upp var formuleringen att det paradoxalt nog var sommarens kraftiga oväder som bidragit. Cykloner och monsunregn hade fört med sig moln som dämpade värmen i havet. Paradoxalt? Jag vet inte. För mig låter det nästan precis som naturen. Inte för att naturen bestämmer sig för att skicka en cyklon för att rädda ett korallrev

Vad är det egentligen som händer när konst blir så bra att den förändrar en människa, om så bara för en timme? Nyss hände det mig, igen. Den här dagen var det Alexander Ekmans sommarprat som öppnade dörren. Till det jag i dag väljer att kalla respekt (eller lycka?). En annan gång hade jag kanske kallat det något annat. Det handlar om kvalitet. Men inte kvalitet i betydelsen tekniskt skicklig. Jag menar den där ganska sällsynta känslan när jag plötsligt tänker: Jävlar... de

Mellan lusten att skapa något nytt och insikten om hur mycket arbete allting faktiskt innebär. Jag har brutit benet och tvingats ställa in bland annat sensommarkurserna. Men värst var nog att se den båtsäsong jag föreställt mig – med mig och barnbarnen ombord – segla bort utan oss. Jag hade så många mysiga planer. Buhuu, buhuu … Det var inte helt lätt att få grepp om rodret igen och styra mot en trygg hamn. Ursäkta båtterminologin. De första dagarna satt jag mest i chock. Vad

Folk kan fan brytas ner av mindre”, sa Sara-Vide i dag...

Hon har inte längre problem med att orientera sig i det som hänt. Det svåra är att förstå vad som egentligen händer. Kanske är det därför hon måste skriva om sig själv som Hon. Hon kommer hem från Rom, märkligt genomborrad av allting. Inte förändrad på det sätt människor hoppas bli av resor. Mer genomlyst. Som om något i henne slutat hålla ihop verkligheten på det gamla sättet. Hon söker inte tjänsten som nu är utlyst och som egentligen passar henne perfekt. Hon säger att det

Drabbades jag av Stendahl syndromet?

Mitt i vardagen 1999 (cirka) För ca 30 år sedan skrev jag en berättelse – en självupplevd historia – som jag hela tiden såg framför mig som en film. Jag hade också kontakt med människor i filmbranschen då, och fick höra att berättelsen borde berättas, göras om till ett manus. Men livet kom emellan, och texten blev liggande. Eller snarare handlade det nog om att jag hade bearbetat min upplevelse via texten och när den var nedtecknad försvann energin att gå vidare, trots positi

Jag skall alltså tro på det ena men inte det andra. Det var det jag visste. Sedan barnsben har jag vetat just det. Att jag skall tro på det ena men inte det andra. Men vem hade kunnat ana att det var den stora fågeln som nyss flög genom rummet som varit den mest verkliga upplevelsen. Som satte mig på plats. Och i balans. Jo, jag hade kunnat ana det. Redan då. Den stora osynliga fågeln som givit mig sina kraftfulla vingar. Till låns. När jag behövt. Ingen Gud En fågel I dag

En gång i tiden skedde ett namnbyte. Uppskattningen bytte namn till Bekräftelsen. Närheten bytte namn till Bestraffningen. Hemligheter bytte namn till Sanningar och lögner och tvärtom. Kärleken bytte namn till Förvirringen, Strategierna och Självbedrägeriet. Tankarna bytte namn till Jag borde vetat bättre. Våren bytte namn till Jag tror jag tar en cigg till. Framtiden bytte namn till Avståndet. Nuet bytte namn till Va fan alltså. Sömnen bytte namn till Drömmar. Hem bytte namn

För mig är skrivandet livsviktigt. Det behöver tas på allvar. Av mig. Och så har det varit, mer eller mindre, sedan den dag jag lärde mig skriva. Jag var omkring sju. Jag började formulera mig – inte som en ambition, utan som en nödvändighet. Jag skrev det som måste skrivas. Det låter kanske ambitiöst, men det var bara något naturligt som startade när jag fick tillgång till bokstäverna. Dagböcker blev en stående punkt på mina önskelistor. De var ofta av modellen lite vadderad

Att befinna sig i ett slags limbo är inte min starka sida. Att inte kunna ta beslut är, om jag ska vara ärlig, rätt vidrigt. Men 2023, innan vår senaste flytt, provade jag något nytt: att låta besluten växa fram istället för att pressa fram dem. Vanligtvis gör jag tvärtom. När något börjar skava i mig vill jag framåt, fatta beslut, komma vidare. Varför vänta? Jag har alltid haft svårt för rådet att “låt det komma till dig”. Det där med att universum ska ha ett finger med i sp