“Jag har ingen aning om vad jag håller på med"
- Marie Levin
- 19 apr.
- 3 min läsning
Uppdaterat: 22 juli
Mitt viktigaste råd till mina kursdeltagare är att inta attityden:
“Jag har ingen aning om vad jag håller på med.”
Verkligheten är ofta mer innehållsrik än din tanke om den
När du intar hållningen framför staffliet med att du känner dig som en nybörjare, osäker och lite tafatt menar jag att du är på en bra plats för att sätta igång och skissa eller måla. När jag får en porträttbeställning och skall börja skissa efter att suttit och tittat på förlagan (foto) en lång stund känner jag precis så. VARJE GÅNG.
“Jag har ingen aning om hur jag skall ro det här i land”
Min sambo trodde mig inte de första 8 åren av vår relation men nu gör han det. Han ser min uppriktiga frustration som gränsar till uppgivenhet eftersom uppdraget är viktigt. Både för mig och min uppdragsgivare.
Jag skall ju måla av en kär person åt någon som betalar mig för det.
Och här står jag och minns knappt hur en gör. Varför sa jag ja till det här?
Då plötsligt vaknar min blick. Det finns ingen återvändo och jag känner hur jag börjar betrakta förlagan på ett helt nytt sätt. Jag tänker inte längre att det skall bli varken svårt eller omöjligt, jag är enbart fokuserad på det jag ser framför mig och börjar klicka upp färger på paletten. Så tillbaka till dig. Det handlar om att nollställa sig. Att nyansera seendet. Se mer. Plötsligt ser du att skuggor inte är grå, utan kanske blålila eller olivgröna. Ljuset är inte vitt, utan varmt (inomhusljus = gul-, orange- eller rödaktigt), kallt (dagsljus = blåaktigt stick). Former avslutas oftast inte med linjer, utan uppstår i mötet mellan ytor. Du börjar se relationerna mellan både former och färgerna.
Det kan låta abstrakt, men i grunden handlar det om något väldigt konkret. Vi slarvtittar nämligen ofta – och tror att vi tjänar tid på det. Men det leder mest till frustration eftersom vi söälkan gillar vårt måleri då. Vi kommer på oss själva med att måla på utan fokus. Kanske för att du vill bli klar. Men att bli “klar” med en målning är inte målet. En bild målas. Det räcker att förhålla sig till.
Varje yta – här och nu, om och om igen.
Jag får ofta frågan:
– Hur gör du när du målar porträtt?
När jag målar porträtt försöker jag, som jag beskrev ovan, nollställa mig om och om igen, jag liksom scannar av verkligheten. Jag tänker inte “näsa” eller “öga”, utan ser små ytor som ligger bredvid varandra. Jag letar sen efter de färgblandningar jag ser och lägger det på duken. Yta för yta. Steg för steg. Som att lägga ett pussel.
Ibland backar jag, tittar på helheten. Är jag kvar i det jag ser – eller har jag börjat måla det jag tror mig se? Om jag börjar leta efter porträttlikheten redan från början kör jag i direkt i diket. Då börjar ett stelbent utforskande som aldrig leder mig rätt. Måleriskt blir det uruselt.
Om jag i stället betraktar förlagan (fotot) eller modellen som om jag "aldrig sett den/det" jag har framför mig förut, kisar efter ljus och mörker och börjar där. De större ytorna, sen mer och mer detaljerat.
När varje yta får vara vad den är – inte ett “öga”, inte en “näsa” – utan en färg, en form, ja, ytor som möts – då blir det faktiskt lättare att måla. I alla fall porträtt. Om du frågar mig.
En paradox
Det är inte främst tekniken som skapar liv i en målning. Det är närvaron. Paradoxalt nog: ju mer erfaren jag blir, desto viktigare blir det att återvända till det osäkra. Inte som brist på kunskap – utan som ett aktivt val. Jag vaknar i alla fall till liv då.
En praktisk ingång
Prova själv: Sätt dig framför ditt motiv och tänk – “jag har ingen aning om vad det är jag ser framför mig.” Börja sedan måla det du ser – inte det du tror dig veta. Det låter enkelt. Och kanske är det faktiskt enklare än det sätt du hittills har mött motivet på.
Välkommen
Det handlar inte om att bli osäker. Det handlar om att bli öppen – och träna upp seendet. I mina kurser är detta den röda tråden och inte sällan hör jag kursdeltagare uttrycka:
“Jag ser så mycket mer nu än jag gjorde innan.”
Välkommen!
Kommentarer