Konstförgiftning?

På söndag åker jag och mitt äldsta barnbarn till Rom i fem dagar. Jag har så smått börjat packa. Det känns som en spännande tid. Jag ser fram emot att utforska staden tillsammans men framförallt att visa honom de stora historiska monumenten. Han är ju intresserad av historia och därför valde jag att ge honom just en Romresa som julklapp.

I går kväll satt jag och min sambo och mindes våra bästa ögonblick från tidigare resor till den innehållsrika staden. Vi ville plocka fram en öppen plan inför min resa. Det är skönt att ha en slags underliggande struktur i bakfickan. På så sätt kan vi utnyttja tiden väl, men utan stress.

Då hände något märkligt. Jag såg framför mig hur jag och mitt barnbarn promenerade genom Monti — ett område jag vet att vi kommer röra oss mycket i eftersom jag trivs där. Plötsligt kom en våldsam fysisk reaktion.

I stadsdelen Monti i Rom finner du ett flertal underbara vintage-butiker.

Min sambo tittade på mig och sa: "Vad händer?" Jag svarade: "Jag vet inte, jag tänkte bara på att jag snart går på Roms gator."

Rysningar gick genom hela kroppen, från topp till tå. Halsen snördes ihop på det där sättet som precis föregår kraftig gråt. Tårarna började rinna, helt utan förvarning. Det fortsatte i flera minuter. Jag tittade på min sambo och sa: "Vad fan är det som händer?"

Kroppen var invaderad av känslor. Jag försökte observera mig själv. Inte gå in i motstånd, men heller inte falla helt in i känslan. Jag andades och lät kroppen vara ifred medan jag försökte förstå vad jag egentligen kommit i kontakt med. Herrgud, vilken kraftig fysisk sensation!

När det lugnat ner sig sa min sambo spontant: "Kan det där ha varit en släng av Stendhal-syndrom?" Jag svarade: "Ja, kanske..."

På senare tid har jag googlat mycket kring Rom, Uffizi Gallery, Florens och årets Venedig Biennal, som förresten bär den fantastiska och lockande titeln In Minor Keys. Bara titeln gör ju något med mig. Den bådar gott för en människa som trivs ganska bra i moll-mode. Jag längtar verkligen dit, till vårt kommande besök.

När jag såg Skolan i Aten för första gången i verkligheten, målad av Rafael mellan åren 1509 och 1511 och som är en av renässansens mest berömda fresker stod jag länge helt hänförd. Målningen mäter hela 5 x 7,7 meter och finns i Rafaelrummen i Apostoliska palatset i Vatikanstaten. Foto: Marie Levin

Jag har även dagligen tittat igenom alla mina bilder från resor. Jag har fokuserat på att uppsöka konst, och starka minnen har poppat upp. Algoritmerna har förstås förstått mitt intresse. Mitt flöde är nu fullt av konstfilmer, installationer och måleri från människor som vandrar genom Venedig biennalen. Till slut fick jag sluta scrolla. Jag vill ju uppleva det själv i oktober när vi åker dit.

Kanske hade jag helt enkelt överdoserat skönhet, längtan, virtuost hantverk, brutal och överdådig konst från barocken, imponerande samtidskonst och inspirerande framtidsfantasier. Samtidigt har jag också suttit och tänkt konkret kring något jag burit på länge: att skapa konstkurser i Italien. Kanske utanför Florens. Kanske nära Rom.

Framtidsplaner Nu är det faktiskt inte bara en tanke längre. Jag har påbörjat ett samarbete med en fantastiskt inspirerande familj och plats, bara femton minuter med pendeltåg utanför Florens. Mitt tidigare koncept — att hålla kurser i de andalusiska bergen i Spanien — blev något av en liten succé. Men både jag och flera kursdeltagare vill ha möjlighet att kunna ta tåget söderut istället för att flyga. Den här delen av Italien ligger nästan hundra mil närmare.

Så, jag tog ett beslut häromdagen. Jag skall våga satsa, planera och glädjas över det. Jag måste våga hoppa. Att oroa sig för framtiden behöver jag just nu ta en paus ifrån. Istället försöker jag hitta glädjen i det som faktiskt finns här: mina barnbarn, mitt måleri, min båt och mitt hem. Annars tror jag att jag går sönder.

Nåväl. Plötsligt visade sig allt det där i kroppen samtidigt — det jag det senaste halvåret varit uppfylld av på ett nytt sätt: längtan, rädsla, framtid, konst, minnen, åldrande, barnbarn, Italien, livet. Men framför allt konsten.

Estetisk berusning Kanske finns det något som skulle kunna kallas estetisk berusning. För just nu känner jag mig helt uppfylld av konst. Och märkligt lycklig. Jag ser fram emot att dela dessa upplevelser med mitt barnbarn.

Googla: Stendahl syndrom

Minnesbild från Rom av Marie Levin. Olja på duk