Det som egentligen händer, händer det?

Stillbild från kortfilmen Anna Lüs del 3 som jag gjorde tillsammans med Ditte Reijers.

Hon har inte längre problem med att orientera sig i det som hänt. Det svåra är att förstå vad som egentligen händer.

Kanske är det därför hon måste skriva om sig själv som Hon.

Hon kommer hem från Rom märkligt genomborrad av allting.

Smutstvätt på en spegel i centrala Rom

Inte förändrad på det sätt människor hoppas bli av resor. Mer genomlyst. Som om något i henne slutat hålla ihop verkligheten på det gamla sättet.

Hon söker inte tjänsten som nu är utlyst och som egentligen passar henne perfekt.

Hon säger att det handlar om energierna där. Sedan skäms hon över att hon tänkt det. Det lät mesigt.

Tänker att det också ligger alldeles för långt bort. Men hon vill väl bort, också?

En pytteliten målning som jag målade för längesedan.

Det är svårt att tala om sådant utan att låta självupptagen och överkänslig. Hon känner sig ofta som båda delarna trots att hon egentligen mest är trött.

Trött på sitt eget inre korrektur.

Hela livet har hon levt mellan intuition och självkorrigering.

Mellan: - jag ser något här och: - tänk om jag bara projicerar

Det gör henne utmattad. Men också ovanligt uppmärksam.

Hon läser rum som andra läser väder.

Små förändringar i tonfall.

Blickar.

Tystnader.

Kroppar som drar sig undan en halv centimeter.

En  millimeters reaktion.

Det där nästan omärkliga men som ändå förändrar temperaturen i ett helt rum.

Sedan börjar hon genast förklara bort det för sig själv.

Du överdriver.

Alla känner väl av sådant.

Du gör det större än det är.

Och ändå fortsätter kroppen att reagera före tanken.

Tidigare gick hon till chefer och sa exakt vad hon tyckte och hon visste att många höll med henne. För folk kallade henne modig, men där inne stod hon själv. Och tystnaden mötte henne även efteråt. Hon trodde länge att mod automatiskt ledde människor närmare varandra.

Det gör det inte alltid.

Nu försöker hon bli smidigare. Mer vuxen, tänker hon. Som en förälder till ett lite för impulsivt barn inuti sig själv.

Det fungerar bättre socialt. Men hon blir sorgsen av det.

En pytteliten målning som jag målade för längesedan.

Som om något viktigt långsamt håller på att lämna henne. En kraft hon alltid haft. En energi som nästan förflyttat berg.

Hon har aldrig riktigt förstått hur människor uppfattat henne och varit onödigt upptagen av det. Eftersom hon samtidigt inte brytt sig. Hon har funderat över; Om de varit rädda för henne. Irriterade. Imponerade. Avundsjuka. Trygga. Trötta på henne.

Måhända allt samtidigt.

Kanske är det därför hon varit så upptagen av att skriva.

Inte för att bli författare. Inte som karriärprojekt. Mer som ett sätt att hålla ihop erfarenheten medan den pågår.

Hon har alltid skrivit dagbok. Korta stycken. Tankar om hennes måleriprocesser. Hur en färg kan få en annan att börja ljuga, hur de hela tiden förhandlar med varandra

Hon har berättat för sig själv om resor hon längtade till innan hon gjorde dem. Och sedan om resorna hon faktiskt gjorde. Hur människor påverkat henne både lite och mycket.

Om skam har hon skrivit mycket, om sin egen men även den som verkar ligga bakom mångas beteenden.

Frihetslängtan. Hon har skrivit om hennes längtan efter att försvinna och isåfall från vad? Nedtecknad längtan efter att bli sedd utan att bli feltolkad.

Foto från en dag med Matilde Wedzicha

Det nya är inte skrivandet. Det nya är att hon börjar misstänka att anteckningarna kanske är ett språk.

Att hennes egentliga material inte är dramatiken i det som hänt —utan ambivalensen. Det ständiga pendlandet mellan klarhet och tvivel.

Att leva som en människa som känner mycket, tänker mycket och därför aldrig riktigt får vila i en enda version av världen. Inte en endaste viloplats har hon funnit. Tro det eller ej.

Och kanske är det där hennes text börjar.

Inte i säkerhet. Inte i slutsatser. Utan i försöket att ta sitt eget seende på allvar utan att för den skull göra det till en sanning om andra människor eller platser.

Jag har valt att kalla henne Hon.

Och i dag var hon lite bakfull, vilket hon accepterade som en konkret sanning.