Jag testade att lita på universum – det gick sådär

Att befinna sig i ett slags limbo är inte min starka sida. Att inte kunna ta beslut är, om jag ska vara ärlig, rätt vidrigt.

Men 2023, innan vår senaste flytt, provade jag något nytt: att låta besluten växa fram istället för att pressa fram dem. Vanligtvis gör jag tvärtom. När något börjar skava i mig vill jag framåt, fatta beslut, komma vidare. Varför vänta?

Jag har alltid haft svårt för rådet att “låt det komma till dig”. Det där med att universum ska ha ett finger med i spelet har mest gjort mig rastlös. Men när jag själv nu stod inför större förändringar igen– att byta bostad och hitta nya ateljéer – kändes det ändå rimligt att inte rusa. Så jag försökte ha is i magen.

Ringnebulosan - Ur Illustrerad vetenskap

I tanken tillåter jag mig alltid total frihet. Alla dörrar är öppna, allt är möjligt. Först senare filtrerar jag genom verklighet och ekonomi. Men den här gången skulle jag, enligt ett råd jag gav mig själv, alltså inte skynda mig fram till beslutet.

Det var… plågsamt.

Jag blev handlingsförlamad. Kroppen stelnade, energin försvann. Jag tappade lusten att röra mig, tog en "festcigg" lite för ofta, gick runt i en seg, grå känsla som inte riktigt ville släppa.

Till slut fick jag nog.

Jag släppte idén om att saker skulle komma till mig – och började istället röra mig igen. Ringde, letade, tänkte, rensade, pratade, vände och vred. Gjorde som jag brukar.

Och då lossnade det.

Plötsligt visste vi var vi skulle bo. Var våra ateljéer skulle ligga. Riktningen blev tydlig.

Huset som vi nu bor och har ateljé i, som modell. Ett fantastiskt hantverk skapat av Denis Debaere.

Jag är helt enkelt en person som gärna rör mig framåt, mot ett eller flera mål. Kalla mig gärna driftig, handlingskraftig – ibland rastlös och otålig, erkänner – men också buren av en stark tillit till att det går att lösa saker.

När jag ser på mina föräldrar förstår jag var det kommer ifrån.

Så varför försöka bli någon annan?

Den kraften har burit mig genom livet. In i saker – men även

ut ur dem.

Tack mamma, pappa.

Och kanske… även universum.