Att skriva

För mig är skrivandet livsviktigt. Det behöver tas på allvar. Av mig.

Och så har det varit, mer eller mindre, sedan den dag jag lärde mig skriva.

Jag var omkring sju. Jag började formulera mig – inte som en ambition, utan som en nödvändighet. Jag skrev det som måste skrivas. Det låter kanske ambitiöst, men det var bara något naturligt som startade när jag fick tillgång till bokstäverna. Dagböcker blev en stående punkt på mina önskelistor. De var ofta av modellen lite vadderade med plastig yta och motivet var oftast hästar. Jag fyllde dem i rask takt. Delade alla mina tankar och framförallt hemligheter där.

Vårt föl dog. Jag skrev om den sorg jag kände, om hur vi provat rädda Fröken och ritade av henne, lade även till en utsmyckad gravsten och stora tårar som föll från skyn. Var fölet faktiskt begravdes fick vi aldrig veta. Troligen i en grop grävd av en traktor.

Jag blev kär i en nyinflyttad kille i femman. Tecknade honom ur minnet. Hur jag fick till hans keps blev jag speciellt nöjd med.

Mina fotvårtor opererades bort.

Jag ritade direkt när jag kom hem. I bilden sitter en läkare vid sitt skrivbord. Bakom honom står jag med en överdimensionerad spruta. Jag minns fortfarande smärtan när han bedövade min stortå. I teckningen trycker jag sprutan rakt in i hans kala hjässa. Hans mun är vidöppen i ett skrik.

Jag skrev brev. Till min bästis 500 meter bort. Till min morfar i Sollefteå. Till okända flickor genom kontaktannonser i “Min Häst” och senare “Starlet”.

Brev korsade landet. Och vi svarade varandra. Det var så spännande.

Jag och mina älskade vinyler som jag kanske inte behandlade med den respekt de förtjänade.

Allt detta försvann i branden.

Långfredagen 1976. Jag var elva år. Skulle snart fylla tolv. Elden tog allt. Dagböckerna, breven, mina sammetsaffischer, kläderna, vinylerna, stereon. Med mera.

Vi hade suttit tillsammans, familjen och en granne, och tittat på Super 8-filmer i finrummet, som vi kallade det. Plötsligt skrek min syster som hade ett ärende till övervåningen: – Det brinner!

Vi sprang alla till trappen. Hela övervåningen var övertänd. Vi hade inte märkt något.

Jag sprang ut, lättklädd, med min lillebror på armen. Vi följde med granntanten bort. Vi var fyra syskon (jag är äldst) som gick efter henne. Där stannade vi tills mamma kom. Vet ej hur länge det varade. Tiden gick inte att mäta.

När mamma till slut kom, var hon nästan inte sig själv. Hon satte sig på en stol i köket och en kraftig gråt kom som fick hela hennes kropp att skaka. Granntanten stod bakom henne och höll i hennes axlar.

Jag gick in i köket men blev tillsagd att gå ut igen.

Jag tror det var av omsorg.

Men jag tänker ofta på den stunden. Hur gärna jag hade velat dela smärtan med henne. Den fanns ju redan där, i oss båda.

Sedan blev vi hämtade av farmor. Och efter det – ett tomrum.

Nästa minne: några dagar, kanske en vecka senare. Vi bor hos mormor i Oslo.

Vårt hem är ju helt borta. Huset brann ner till grunden.

Ibland tänker jag på dagböckerna. Inte bara med sorg, utan med nyfikenhet.

Vem var jag i de där texterna?

Som barn klarade jag inte av att se eller höra obehagliga saker. Jag visste att de skulle stanna kvar.

Så är det fortfarande.

Bilder. Ord. Stämningar.

De fastnar. Stannar tyvärr kvar i mig.

Jag såg en bilolycka när jag var fem, kanske sex år. En bil voltade. Människor tog sig ut. Någon blödde. Jag stod på en höjd hos farmor och såg hur de började gå mot huset för att få hjälp. Jag skrek om och om igen: – Jag kommer att drömma om det här i natt!

Och det gjorde jag.

Jag har haft en blogg tidigare som jag stängde för ca 12 år sedan. Den var rätt välbesökt. Där delade jag med mig av konstutställningar jag såg, musik jag gillade, böcker etc. Det var rätt kul.

Men till slut blev jag stressad. Började känna att jag måste leverera. Så jag lade ner den.

Det här är ett försök att öppna det rummet igen.

Ett rum där jag kan skriva – utan flöde, utan brus.

För mitt system klarar inte allt som sker på Facebook som ändå har varit lite av en slags blogg för mig. Där jag delat med mig av både mina tankar och annat.

En del av mig har ett naturligt förhållande till just det, att dela med sig av både tips, tankar och upplevelser, samt inspirerande bilder. Att jag arbetat hela mitt liv som pedagog är alltså ingen slump.

Men nu klarar jag inte längre av de bilder och den information jag får med på köpet på sociala medier. Tempot är för högt och jag tar in för mycket. - Jag kommer att drömma om det här i natt!

Att skriva är för mig att få hjälp att orientera mig. Jag lyssnar noga på mig själv här och blir glad om det jag delger ger mening, även åt dig.

Och transparent är fortfarande mitt mellannamn.