Jag ser

Jag skall alltså tro på det ena men inte det andra.

Det var det jag visste. Sedan barnsben har jag vetat just det.

Att jag skall tro på det ena men inte det andra.

Men vem hade kunnat ana att det var den stora fågeln som nyss flög genom rummet som varit den mest verkliga upplevelsen.  Som satte mig på plats. Och i balans. 

Jo, jag hade kunnat ana det. Redan då.

Den stora osynliga fågeln som givit mig sina kraftfulla vingar.  Till låns. När jag behövt. Ingen Gud

En fågel I dag vågade jag se. Ända dit bort och rakt på honom. Min far. - Jo, jag hade kunnat ana det. Redan då.

Men jag har gjort så gott jag kunnat. Fram tills nu. 

Skulden brann upp, där borta.

Kvar var jag.

Och jag svävade inte tyngdlöst uppe i rymden längre - letade inte efter en ny planet - Jag stod på marken, på gräset och kände lukten av allt. Fuktig natur gör mig levande. 

Dimman flöt i mellanskikten och täckte mig och mitt. 

Jag syntes vagt men mina rörelser liknade ingenting längre.

Äntligen.

Jag ser (del 3 i en serie) Olja på duk