Jag älskar när konst är jävligt bra

Vad är det egentligen som händer när konst blir så bra att den förändrar en människa, om så bara för en timme? Nyss hände det mig, igen. Den här dagen var det Alexander Ekmans sommarprat som öppnade dörren. Till det jag i dag väljer att kalla respekt (eller lycka?). En annan gång hade jag kanske kallat det något annat. Det handlar om kvalitet. Men inte kvalitet i betydelsen tekniskt skicklig. Jag menar den där ganska sällsynta känslan när jag plötsligt tänker: Jävlar... det här är bra. Jag upplevde samma sak första gången jag besökte Venedigbiennalen. Och när jag stod framför Judith halshugger Holofernes av Artemisia Gentileschi på Uffizierna i Florens. Första gången jag läste P-O Enquists bok "Nedstörtad ängel". Faktiskt även då jag, ganska oväntat, upptäckte seglingen. När vinden, vattnet och min hand på rodret gjord mig rörd. Berörd av en naturlig kraft som gav sig till känna och överrumplade mig, en vanlig tisdag.

Foto på mig när jag precis lämnat Uffe Isolottos installation "We walked the earth" på Venedig biennalen 2022. Foto: Clas Hansen

Seglingen var ju ingen konstnärlig upplevelse, men samma känsla av att få djup kontakt med mig och något annat. Samtidigt. Exakt i samma millisekund, utan fördröjning. Jag tror jag väljer att kalla det (på ett ungefär) att uppleva djup respekt (eller känna vördnad?) för något både utanför och inuti mig. Det finns återkommande ögonblick i mitt liv då jag blir alldeles stilla. Då jag bara känner: Wow! Det här är på riktigt. Jag vet inte riktigt vad det är som händer. Men jag känner en märklig blandning av lycka, trygghet och... ja, kanske tillhörighet. Som om jag för en stund hittat hem. Inte till en plats. Utan till ett sätt att vara människa. Det kan vara en målning. En konstnärlig installation. En bok. En dans. En koreografi. Ett musikstycke. En mening. Ett citat. En låttext. En alldeles särskild sammansättning av färger. Eller en rörelse som någon gör med en sådan självklarhet att jag stannar upp och tänker; Wow! Och självklart är det personligt. Samtidigt...det här känner nog alla igen. I sin form. Och det som lämnar mig ganska oberörd kan förändra någon annans liv. Och tvärtom. När det händer mig. Då är det på riktigt. Alltså på liv och död. Fast utan dödsfall. Så mest på liv.