Naturen vill liv. Vill vi?

Del av äldre oljemålning

Jag läste att korallerna vid Stora barriärrevet för första gången på länge visar tecken på återhämtning. Det som fick mig att stanna upp var formuleringen att det paradoxalt nog var sommarens kraftiga oväder som bidragit. Cykloner och monsunregn hade fört med sig moln som dämpade värmen i havet.

Paradoxalt?

Jag vet inte.

För mig låter det nästan precis som naturen.

Inte för att naturen bestämmer sig för att skicka en cyklon för att rädda ett korallrev. Så fungerar det förstås inte (eller?).

Men livet har en oerhörd förmåga att svara på det som händer. Livet vill definitivt läkning, det ser jag ju redan på min egen kropp.

Jag googlar efter lite fakta: Efter en skogsbrand kan frön som väntat i marken börja gro. När gamla träd faller i en storm öppnas skogen och ljuset når arter som tidigare stått i skugga. Växter som utsätts för torka minskar sin vattenförlust. Ett skadat ekosystem kan, om förutsättningarna fortfarande finns kvar, börja bygga upp sig självt igen. Förstörelse och återhämtning pågår samtidigt.

Naturen städar inte upp efter sig själv i den mänskliga betydelsen. Den har ingen plan och ingen moral.

Men livet fortsätter att försöka leva.

Och jag tänker då förstås på oss.

För vi människor beter oss ju mycket märkligt.

Vi är medvetna om att vi är beroende av rent vatten och ändå förorenar vi vatten.

Vi vet att vi behöver fungerande ekosystem och fortsätter ändå att slå sönder dem.

Vi vet ganska mycket vid det här laget om vad som händer med klimatet, haven, skogarna och den biologiska mångfalden. Ändå har vi oerhört svårt att avstå från sådant som vi vet skadar själva förutsättningarna för våra liv. Räkna tyvärr in mig som en av dessa förvirrade själar

Vilken annan art häller gift i sitt eget dricksvatten?

Jag vet att frågan är förenklad. Men är det inte så enkelt?

Ofta undrar jag över oss som art och har gjort det sedan jag var barn.

Jag oroar mig inte för om jorden klarar sig utan oss. För livet på jorden har överlevt katastrofer långt större än människan.

Jag undrar om vi kommer att göra det.

Kanske är jag lite uppgiven. Men inte helt, för det finns något hoppfullt i att vi faktiskt kan se vad vi gör.

Vi kan förstå samband som en korall inte kan förstå (?).

Vi kan se hundra år framåt (?).

Vi kan förändra vårt beteende medvetet (?). (Ursäkta att jag skriver ut ett frågetecken bakom det jag önskar vore självklarheter).

Och ändå fortsätter vi som om vi inte kunde.

Det är det som jag blir mest förvirrad av.

Naturen vill leva. Livet söker hela tiden möjligheter att fortsätta.

Gör vi?