Mitt i vardagen 1999 (cirka) För ca 30 år sedan skrev jag en berättelse – en självupplevd historia – som jag hela tiden såg framför mig som en film. Jag hade också kontakt med människor i filmbranschen då, och fick höra att berättelsen borde berättas, göras om till ett manus. Men livet kom emellan, och texten blev liggande. Eller snarare handlade det nog om att jag hade bearbetat min upplevelse via texten och när den var nedtecknad försvann energin att gå vidare, trots positi

– Är det jobbigt att skiljas från en målning? frågar folk ofta. Väldigt sällan, svarar jag. Jag är visserligen en melankolisk typ, men inte särskilt sentimental. Samtidigt finns det gånger då jag sätter ett kanske lite för högt pris på en målning – just för att den gärna får stanna kvar hos mig. Tills jag är redo att skiljas från den. Då sänker jag priset. Häromdagen såldes målningen “Innan åskan” plötsligt. Jag fick oväntat en förfrågan om den var till salu. Jag sa ja och ga

Jag skall alltså tro på det ena men inte det andra. Det var det jag visste. Sedan barnsben har jag vetat just det. Att jag skall tro på det ena men inte det andra. Men vem hade kunnat ana att det var den stora fågeln som nyss flög genom rummet som varit den mest verkliga upplevelsen. Som satte mig på plats. Och i balans. Jo, jag hade kunnat ana det. Redan då. Den stora osynliga fågeln som givit mig sina kraftfulla vingar. Till låns. När jag behövt. Ingen Gud En fågel I dag

En gång i tiden skedde ett namnbyte. Uppskattningen bytte namn till Bekräftelsen. Närheten bytte namn till Bestraffningen. Hemligheter bytte namn till Sanningar och lögner och tvärtom. Kärleken bytte namn till Förvirringen, Strategierna och Självbedrägeriet. Tankarna bytte namn till Jag borde vetat bättre. Våren bytte namn till Jag tror jag tar en cigg till. Framtiden bytte namn till Avståndet. Nuet bytte namn till Va fan alltså. Sömnen bytte namn till Drömmar. Hem bytte namn

För mig är skrivandet livsviktigt. Det behöver tas på allvar. Av mig. Och så har det varit, mer eller mindre, sedan den dag jag lärde mig skriva. Jag var omkring sju. Jag började formulera mig – inte som en ambition, utan som en nödvändighet. Jag skrev det som måste skrivas. Det låter kanske ambitiöst, men det var bara något naturligt som startade när jag fick tillgång till bokstäverna. Dagböcker blev en stående punkt på mina önskelistor. De var ofta av modellen lite vadderad