Porträttmåleri

Varför har porträttmåleri – kanske det mest frustrerande av alla måleriska uttryck – blivit så populärt?

Jag ställer mig ofta den frågan, inte minst eftersom mina kurser i porträttmåleri fylls gång på gång. Mitt svar är;

Sedan jag började teckna och måla har människan varit mitt främsta motiv. På 1980-talet satt jag i Göteborg och tecknade människor överallt där jag befann mig, alltid med ett block i väskan. Intresset för mänskliga uttryck och beteenden har följt mig genom livet.

Att studera ett ansikte kan liknas vid att vandra in i ett landskap – fullt av färger, former och valörer. Det är så jag närmar mig porträttmåleriet och det är så jag marknadsför mina kurser. För när ansiktet ses som en sammansättning av ytor och färgskiftningar blir arbetet både mer precist och mer lustfyllt. Steg för steg läggs ett visuellt pussel, tills de personliga dragen träder fram.

Jag börjar med att analysera förlagan

Därefter börjar den avgörande fasen: att göra porträttet levande. Här kliver den praktiska färgläran in – ett område som för mig är både magiskt och vetenskapligt förankrat. Vi tränar blicken och ställer frågor: Vilken färg har egentligen skuggorna? Är ljuset varmt eller kallt? Hur påverkar färgtemperaturerna varandra? Varför kan en till synes grå yta plötsligt upplevas rödaktig – och hur kan det utnyttjas?

Det är i dessa beslut som det personliga måleriet uppstår. Ditt personliga drag, du som målar det. Varje val formar uttrycket, stilen och tolkningen.

När jag påbörjar ett porträtt analyserar jag först ljus och skugga i förlagan, ofta ett fotografi. Jag ser former och riktningar innan detaljer. Därefter försöker jag känna in stämningen, nästan som om jag lär känna personen. Ibland stämmer jag av med uppdragsgivaren under processens gång och delar bilder från arbetet. Det är sårbart för mig– men jag menar att det är viktigt, uppdragsgivaren behövs.

Samtidigt är jag tydlig med mitt konstnärliga ansvar: den som beställer ett porträtt väljer också min tolkning och mitt bildspråk.

Clas målad med "den enkla paletten", tre färger och vitt.

Jag tvivlar alltid under processen. Oavsett erfarenhet finns där en punkt då jag är övertygad om att jag inte kommer att ro det i land. Inte minst eftersom många porträtt baseras på äldre eller tekniskt svaga fotografier, eftersom de är minnen. Ändå är det just där, i det idoga arbetet, som något händer.

Min pappa och jag porträttuppdrag (förlaga foto från 70-talet)

Plötsligt blir personen levande. Bilden frigör sig från mig och börjar existera på egen hand. Processens tunga timmar är kanske inte glömda men en stark tillfredsställelse träder in och jag kan ofta bli imponerad av mig själv. Jäklar va bra gjort!

Det är den känslan som gör att jag tackar ja till nästa porträttuppdrag.

Några av mina verk betraktar jag faktiskt som mästerverk. De imponerar på mig varje gång jag ser på dem. Rolig känsla som jag rekommenderar att du våga uppleva inför ditt måleri.

Två målningar i serien Jag ser. Dessa båda tycker jag själv mycket om.

Jag återvänder ofta till äldre målningar. Ett självporträtt som jag en gång var missnöjd med slipade jag ner helt och bearbetade på nytt. Jag blandade en lasyr av två transparenta färger, bivax och andra ingredienser, lade på ett lager och torkade bort det på vissa ställen. Nu står jag inför nästa steg – att återigen plocka fram mig själv ur ytan. Bearbetningen har gett en taktil och levande struktur.

Självporträtt

Jag älskar oljemåleriets hantverk – materialet, ytan, motståndet och djupet och jag smeker ofta mina färdiga målningar, som ett sätt att bekräfta att bilden är klar och att den bär.