Konstförgiftning?
- Marie Levin
- 14 maj
- 3 min läsning
Uppdaterat: 15 maj
På söndag åker jag och mitt äldsta barnbarn till Rom i fem dagar och jag har så smått börjat packa.
I går kväll satt jag och min sambo och mindes våra bästa ögonblick från tidigare resor till den innehållsrika staden. Mest för att plocka fram en öppen plan inför min resa. Skönt om jag har skissat på en en slags underliggande struktur, att ha i bakfickan, så vi utnyttjar tiden väl, men utan stress.
Då hände något märkligt.
Jag såg framför mig hur jag och mitt barnbarn promenerade genom Monti — ett område jag vet vi kommer röra oss mycket i eftersom jag trivs där — och då plötsligt kom en våldsam fysisk reaktion.
Min sambo tittade på mig och sa:– Vad händer?
Jag svarade:– Jag vet inte, jag tänkte bara på att jag snart går på Roms gator.
Det gick rysningar genom hela kroppen, från topp till tå. Halsen snördes ihop på det där sättet som precis föregår kraftig gråt. Tårarna började rinna, helt utan förvarning. Det fortsatte i flera minuter.
Jag tittade på min sambo och sa:– Vad fan är det som händer?
Kroppen var invaderad och jag försökte observera mig själv. Inte gå in i motstånd, men heller inte falla helt in i känslan. Jag andades och lät kroppen vara ifred medan jag försökte förstå vad jag egentligen kommit i kontakt med. Herrgud, en sån kraftig fysisk sensation!
När det lugnat ner sig sa min sambo spontant: – Kan det där ha varit en släng av Stendhal-syndrom?
-Ja, kanske..
På senare tid har jag nämligen googlat mycket kring Rom, Uffizi Gallery, Florens och årets Venedig Biennal, som förresten bär den fantastiska och lockande titeln In Minor Keys.
Bara titeln gör ju något med mig. Den bådar gott för en människa som trivs ganska bra i moll-mode och jag längtar verkligen dit, till vårt kommande besök. Jag har även dagligen tittat igenom alla mina bilder från resor då jag fokuserat på att uppsöka konst och starka minnen har poppat upp.
Algoritmerna har förstås förstått mitt intresse, så mitt flöde är nu fullt av konstfilmer, installationer, måleri från människor som vandrar genom biennalen. Till slut fick jag sluta scrolla. Jag vill ju uppleva det själv i oktober när vi åker dit.
Så kanske hade jag helt enkelt överdoserat skönhet, längtan, virtuost hantverk, brutal och överdådig konst från barocken, imponerande samtidskonst och inspirerande framtidsfantasier.
Samtidigt har jag också suttit och tänkt konkret kring något jag burit på länge: att skapa konstkurser i Italien. Kanske utanför Florens. Kanske nära Rom.
Och nu är det faktiskt inte bara en tanke längre. Jag har påbörjat ett samarbete med en fantastiskt inspirerande familj och plats, bara femton minuter med pendeltåg utanför Florens.
Mitt tidigare koncept — att hålla kurser i de andalusiska bergen i Spanien — blev något av en liten succé. Men både jag och flera kursdeltagare vill ha möjlighet att kunna ta tåget söderut istället för att flyga. Och den här delen av Italien ligger nästan hundra mil närmare.
Så, jag tog ett beslut häromdagen, att jag skall våga satsa, planera och glädjas över det, våga hoppa. Att oroa sig för framtiden behöver jag just nu ta en paus ifrån och istället försöka hitta glädjen i det som faktiskt finns här: mina barnbarn, mitt måleri, min båt och mitt hem.
Annars tror jag att jag går sönder.
Nåväl.
Plötsligt visade sig allt det där i kroppen samtidigt — det jag det senaste halvåret varit uppfylld av på ett nytt sätt: längtan, rädsla, framtid, konst, minnen, åldrande, barnbarn, Italien, livet. Men framför allt konsten.
Kanske finns det något som skulle kunna kallas estetisk berusning.
För just nu känner jag mig helt uppfylld av konst. Och märkligt lycklig.
Googla: Stendahl syndrom
Kommentarer